Det är snart midnatt. Kents musik strömmar ur högtalarna och jag blir så tankspridd såhär om kvällarna. "Du är lika ensam som jag" sjunger Joakim, och jag känner att ja, jag är ensam. Men vart hittar man någon som är lika ensam som jag? Någon att dela tankar och funderingar med. Någon som inte dömer det man säger, de där tankarna man berättar som man egentligen inte borde berätta för någon. De där hemliga tankarna om allt och inget, de tankarna som kan få folk att börja tycka saker om en så därför håller man dem inne. Instängda i hjärtat, med rep gjorda av själen för att försäkra sig om att de inte kommer ut. Men ibland önskar man att man kunde dela med sig av just dem tankarna, men man har ingen att dela dem med. Någon att sitta i mörkret med och bara existera. Prata. Andas.

Det är så ensamt här. Jag är ensam. Jag har fin musik och en fin blogg att skriva i. Bloggen betyder massor för mig, utan den skulle jag inte orka mig igenom dagarna. Det känns bra att skriva ner vad som händer i mitt liv, vare sig det är mycket eller lite, bildlöst eller ej. Jag gillar min blogg.

Nu är klockan en minut över tolv. Det är kolsvart ute, lika kolsvart som mitt inre. Som min själ. Som mitt hjärta.
Molnet har viskat till mig hela kvällen. Han skriker inte längre i alla fall, vilket är en förbättring. Nu har det varit viskningar om hur dålig jag är, vilken hemsk människa jag är och alla brister och fel har listats. Men han vet också att allt han säger är sånt jag redan vet. Därför är det extra roligt för honom att påminna mig, för han vet hur mycket jag hatar att tänka på allt dåligt som finns med mig. Allt dåligt, som är allt. Det finns inget bra med mig. Ingenting alls. Förstår inte hur folk kan säga att jag är bra, att jag är fin och att jag är underbar. Det är inte sant. Kan bli irriterad över det, när folk säger sådant till mig. För det är inte sant, och jag är rädd för sånt som sägs som inte är sant. För man kan bli förblindad av det och börja tro på det, precis som de som säger sådana saker blivit förblindade. Annars hade de inte sagt det. Det är inbillning, ren inbillning.

"Och har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken, mot den svarta rymden ovanför molnen?"
Jag tittar ofta upp mot himlen om kvällarna. Sitter i fönstret med en cigarett i handen och tittar på molnen och stjärnorna. Molnen är i olika nyanser av mörkblått och grått och stjärnorna lyser oftast klart.
Jag minns när man var liten och det sades att stjärnorna var personer som dött, och att om man vinkade till en stjärna så skulle man också dö. Det tog många år innan jag vågade vinka till en stjärna.

När jag sitter där i fönstret och ser upp mot himlen brukar jag tänka på morfar. Jag undrar om han är en stjärna på himlen, och så brukar jag leta upp den finaste stjärnan jag ser och bestämmer att det är hans stjärna. Sen sitter jag där och tittar på stjärnan medan jag röker. Stjärnhimlen är fin, jag gillar stjärnor. De är magiska på något vis. Så vackra, så mystiska.

"Stå ut med mig, jag behöver dig".
Jag saknar min kalaspuff. Det känns tomt att inte ha honom här, han är så mysig att vara med. Bara prata oseriöst om saker och ting, eller prata om allt mellan himmel och jord, kramas och bara finnas. Han tycker inte om att jag röker, men jag ler varje gång han tar ett bloss av min cigarett. Jag tycker det är sött.

Jag ska avsluta inlägget nu. Skulle kunna skriva i evigheter, men det blir aldrig bra. God natt, alla där ute. Ni är bra.