Melankolisk

Alltså åh, nej. Det här är inte bra.
Rakt ner i mörkaste djupet igen. Rakbladen glider lätt igenom huden men det gör ont. Ont i själen.
Ångesten är enorm. Det känns som ett tungt stenblock hänger omkring mig och jag har svårt att andas. Ändå har jag gjort bra saker idag. Fixat klart mitt rum osv. Det blev jättefint och jag älskar det. Har till och med en liten hörna som fotostudio. Men inte hjälper det. Depression skär igenom allt. Det förstör och förgör en, totalt.

Jag har en enorm huvudvärk. Känns lite som om någon klämmer åt hela skallen och jag kan inte göra något åt det. Vi har inga huvudvärkstabletter heller. I alla fall inga sådana jag kan ta, för jag kan inte svälja tabletter så måste ha upplösningsbara, och dem är slut.

Stundvis vill jag bara dö. För visst vore det skönt. Så himla skönt att slippa all skit som pågår. Men samtidig, som Håkan Hellström sjunger: Visst känns det skönt att va' vid liv en dag till?
Jo, Håkan har rätt där i viss mån. Vissa av mina dagar är underbara och man vill aldrig att de stunderna ska ta slut. Men det är sällan och säkert 90% av mina dagar är dåliga dagar där jag bara mår piss och vill försvinna.

Ibland förundras jag över att jag fortfarande lever. Efter ett antal självmordsförsök kan man ju undra vad i helvete som gör att man inte dött. Är det ödet, eller är det bara för att folk kommit på en hela tiden? Det sistnämnda låter mer troligt. Och ofta blir jag arg för att folk kommit på mig med intoxer eller stora blödande sår. Låt mig dö för helvete! Andra gånger (alltid i efterhand när jag har en sån där sällsynt bra dag) är jag glad över att jag inte dött. Det hela är ett spel där man för det mesta förlorar och sällan vinner. Men varför? Varför ska vissa människor behöva ha det såhär?

Att jag mår dåligt är ingenting jag direkt smyger med. Det är heller inte något som jag skriker ut. Det är en del av mig och folk som känner mig får antingen acceptera det eller skita i det, vilket de vill. För hjältar och hjältinnor stannar kvar, sjunger Kent. Och mina vänner är just hjältar och hjältinnor. De finns alltid där, oavsett om jag mår bra eller dåligt. De finns och de vet, och jag vet om hur de mår lika väl som de vet om hur jag mår. Det är bra, och framförallt så känns det bra.
Jag är ingen sån som skulle prata med någon personligen (alltså ansikte mot ansikte) om hur jag mår. Jag kan berätta i text och ord, men när jag umgås med mina vänner vill jag inte att allt ska handla om mig. Jag tycker inte om att prata om mig själv, för det är bara tråkigt och ingen är intresserad av mitt patetiska lilla liv ändå. Men om någon frågar mig hur jag mår via exempelvis MSN så kan jag berätta. Hade personen frågat mig när vi träffats hade jag sagt att det är bara bra tack och sen hade det inte varit mer med det. Man kan säga att jag skäms. Skäms över att vara jag. Skäms över mig själv. För så är det. Jag ser inte en enda positiv sak med mig själv och därför kan jag inte tycka om mig eller låta andra tycka om mig. Jag vet att det finns folk som tycker jag är en bra person och som tycker om mig, men jag lyssnar inte. Jag älskar dem, men accepterar inte att de älskar mig tillbaks. För hur kan de mena det? Hur kan man älska... ett monster?

För jag är just ett monster. Jag är spydig, hemsk, ful, tjock och väldigt tråkig. Jag avundas i princip alla jag ser för de har alltid något bra och det har inte jag. Och ärligt talat tror jag inte jag kan få något bra med mig heller.
Jag jobbar på utsidan. Den ska bli bra någon gång. Men insidan är svårare. Hur blir man snäll? Hur blir man sådär gullig i sitt sätt att vara som andra människor tycker om?
Men jag försöker. Mer än så kan man inte göra.

Med detta inlägg lämnar jag er inför natten. Tack för att du tagit dig tid att läsa ända hit.
Kärlek
.

Fannii

Du är inget monster, du är så långt ifrån monster man kan komma!

Du gör mig glad varje gång vi pratar och jag hoppas jag kan göra dig glad, åtminstone lite, någon gång, för du är värd det Emelie, även om du kanske inte tycker så själv.

Jag älskar dig, jag menar det<3

Bambi

Som Fannii skrev, du är inget monster.



Du ska inte behöva skära dig, du får försöka sysselsätta dig med något, som krävs att alla dina tankar försvinner. Gör något du tycker är roligt.

Empa

Jag tycker ej att du ens är i närheten av monster. Enligt mig så är du så väldans fin, både innerligt fin, och utseendemässigt. Jag känner dig tyvärr inte, men still, jag tror, att du är himla snäll och fin. Jag har en känsla av det liksom.

Muff

Åh Emelie, det du skriver är inte sant. Du är INTE ett monster. Du är inte hemsk, ful och tråkig, du är jättebra som du är, har en urgullig personlighet, vacker och lättsam att prata med. Du är otroligt bra och jag önskar att jag kunde övertyga dig om att det jag säger till dig är sant, för du är bra, så vansinnigt bra, glöm inte det. <3

rebecca

de gånger jag har träffat dig så har jag VARJE GÅNG förundrats över hur fruktansvärt gullig du är. din personlighet är som en liten kattunge som man bara vil leka med. du är så mycket mer än bara dina sjukdomar, emelie. kom ihåg det. de är inte en del av dig. de är bara där för att förhindra ditt riktiga, gulliga, sprudlande jag. massa kärlek.

S

Jag känner igen mig så i dina texter. Det är så enkelt att uttrycka sig i text. Speciellt när man är gömd framför datorn.



Men du är en söt tjej. En stark tjej. Annars hade du inte kommit såhär långt.



Kram :)

Julia

Du är inget monster.




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info