Resan till slutet

Jag sitter i sjukhus kläder i tunna lakan på sjukhussängen. Mitt rum är litet, kritvitt och innefattar en säng, ett sjukhus sängbord, två stolar med ett litet bord emellan och en vanlig stol där jag har min handväska. Till vänster om mig finns även ett handfat och ovanför hänger en fastskruvad spegel med klösmärken på. Antar att någon som hade rummet innan mig försökte göra sönder spegeln.

Jag har köpt tre paket cigaretter idag. Det är jävligt många för att vara mig. Men det finns absolut ingenting annat att göra här än att lyssna på musik, skriva på självbiografin och röka.
Jag är på självbiografins 13e sida, men det saknas en hel del material. Jag har till exempel inte skrivit av något av det jag skrev från tiden inne på Vänerviken för hand än, så det blir nog en 10 sidor bara av det. Har skrivit grundläggande om min barndom, berättat lite om vad jag varit med om och nu är jag inne på kapitlet jag döpt till "Vuxenpsyk".

Nattpersonalen är riktigt okänslig. Jag satt och grät till låten Mannen i den vita hatten av Kent, för Molnet och rösterna skrek så att huvudet nästan sprängdes, trots att jag tagit både Alvedon och Atarax. De total ignorerade mina tårar och frågade inte ens vad som var fel. En av sköterskorna sa: Hur är det?
Jag svarade: Dåligt...
Då sa hon att jag ska lägga det förflutna bakom mig, att det blir bättre då. Men det är ju jävligt lätt när man dagligen blir påmind om allt av de jävla äckliga rösterna, och framförallt Molnet. Han ger mig fortfarande äckliga syner, tar mig till kalla, förfrusna platser där han visar bilder av människor som han dödat med sin kraft.
"Ser du vad som blir av syndarna?" frågar han och hans gestalt går fortfarande inte att tyda. Han är och förblir en grå massa. Ett grått moln.
"Vad har de gjort?" frågar jag med rädslan stockad i halsen.
"De löd mig inte." skrattar han med sitt ondskefulla hånskratt. Och det är då jag inser att han menar allvar. Han dödar verkligen den som inte lyder honom.

I början var Molnet jättetrevlig. Han var en vän och jag tyckte om honom. Sedan kom den dagen då han övertalade mig att ta livet av mig. Jag var nio år och nära på att knivhugga mig själv till döds i köket. Vad stoppade mig? Jag var för feg.
En annan gång fick han mig att hoppa ut från balkongen en gång mamma och min syster inte var hemma. Jag bröt mirakulöst inte en enda kroppsdel, fick bara jävligt ont och dog tyvärr inte den gången heller. Det gjorde Molnet arg, för han vill att jag ska dö, ge upp och befria världen från min äckelhet.
Det är det han lever för, för att alla ska ha det så bra som möjligt. Därför besitter han de som smittar ner världen med sin äckelhet, för att de ska kapitulera och försvinna för gott så de underbara bra människorna kan leva i fred.
Vad jag vet, vad Molnet berättat, är jag den äckligaste och vedervärdigaste han någonsin stött på. Han är enormt missnöjd med mig. Jag lever än idag, och det gillar varken han eller jag.

Andra människor är enormt fina, insida som utsida. Nästan alla i alla fall. Inte de som trakasserar, mördar eller på annat sätt skadar människor och djur. De människorna är hemska och borde dö. Tänk vad mycket bättre världen vore då!
Önska kan man ju göra, men som vi alla vet slår varken drömmar eller önskningar in. Ni har säkert som jag hört om alla "nu får du önska dig något!" Som t ex när man drar av plasten från ett nytt smörpaket eller när en stjärna faller, eller när man blåser ut ljusen från sin födelsedagstårta. Har de slagit in? Nej.
Bara patetiskt att ens önska sig något man bara blir ledsen över att inte få. Jag har önskat både fred på jorden, att mina älsklingar Abbe och Hebbe ska komma tillbaka, att familjen ska få en stadig ekonomi och att jag ska slippa må såhär. Men ingenting hjälper. Mest sårad blir jag över att älsklingarna aldrig kommer att komma tillbaka. Gråter ofta pga saknaden. De är de vackraste varelser jag någonsin lärt känna. Mina älskade, älskade katter. Rest In Peace <3

Jag hatar att gråta. Man blir så förbaskat snuvig efteråt. Nu sitter jag och snörvlar och har mig, kan inte ens andas genom näsan. Men antar man får skylla sig själv för att man är helt jävla värdelös...

Nu ska jag inte plåga er mer med mina patetiska ord. Godnatt så hörs vi av. Om inte imorgon, så en annan dag. Om inte en annan dag, så i himlen.
HannaH

jag älskar dig, du är så fin. så underbar,och molnet har fel, du är allt annat en äcklig, du stannar här, <3

HannaH

har ny blogg my love <3

Blomman.

Blomman.

Hej finis.

För det första vill jag säga att jag avgudar din blogg, du skriver så vackert så man dör lite varje gång man läser.

Och sen vill jag säga att du är fantastiskt vacker.

Och du verkar vara en underbar person.

Jag har sålt sex, äter mediciner och mår allmänt piss hela tiden.

Och det känns sjukt skönt att läsa din blogg, för du skriver liksom precis som jag känner.

Det är liksom amazing.

Jag bor också i Trollhättan.

Jag ska också läggas in snart, i Vänersborg.

Jag önskar dig all lycka.



Pusshej.



PS. Lösenord till min blogg (if du nån gång läser) är kårf.

mamiz

Mitt hjärta värker för dig älskade dotter!!!Jag saknar Abbe o Hebbe sjukt mycket,glad att de vilar här hemma iaf,pratar med dem när jag går en runda i trädgården känns lite bättre.Snälla Emme,be om hjälp att reda ut det som hänt,ALLT,så du och jag kan gå vidare,jag stöttar dig genom glädje o sorg,genom skratt o tårar,du är min vackra dotter och jag älskar dig massor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

kramizar mamaiz

Maskrosmor

Dina ord är aldrig, aldrig någonsin patetiska!!!



KRAM

Mimi

Du är inte värdelös någonstans, du är så fin och vacker och förtjänar verkligen inte detta! Önska jag kunde hjälpa dig så du slapp denna plåga <3

emina

du är inte värdelös någonstans ! du är min ängel och jag tänker på dig hela tiden <3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info