Vad gör man?
Vad säger man?
Hur beter man sig?
Det var de frågor som susade omkring i mitt huvud när en av tjejerna från min DBTgrupp dök upp på samma hållplats som mig.
Jag fick panik, greps av ångest och ville bara försvinna. "Jag visste att jag skulle stannat hemma", tänkte jag.
Vi kallpratade. Ångest ångest. Det var hemskt. Vad ska man säga? Vad ska man prata om?
Det blev kaos allting. När bussen kom dök ytterliggare frågor upp: Ska jag sätta mig bredvid henne, eller ska jag sitta ensam?
Jag satte mig ensam. Vem skulle vilja sitta bredvid mig ändå?

På DBT:n gick det sådär. Kajsa, en av ledarna, var sjuk så det var bara Elisabeth där som ledare och två av tjejerna. Så vi var sammanlagt tre så kallade borderline barn.
Åh, jag råkade se när en av tjejerna råkade blotta lite av sin överarm. Den var fylld med ärr. Vackra, tjocka ärr. Det fick mig verkligen att sukta och längta efter att få tillbaka älskade små rakblad. Rakblad gör en vacker. Det tycker i alla fall jag.

Nu är jag hemma. Kom hem för kanske en kvart sen. Ska, om jag orkar, äta något senare.
När syster kommer hem ska jag tvinga henne se på The Descent 2 med mig. Första är så BRA! Gud, kärlek. Har sett den typ 5 gånger. En annan film man aldrig tröttnar på är 2001 maniacs. Om ni inte sett den så gör det! As rolig skräck/komedi. Hihi.

Det var allt för lilla mig. Eller liten och liten. Tjock och lång.
Vi ses, hörs eller möts. Puss