And I'm sorry, but I've waited too long.
So here's my goodbye, no one will cry over me.
I'm not worth any tears.

Jag har stirrat på skärmen i säkert en minut nu.
Först nu, precis nu, så kommer orden fram.
Jag smetar ut det röda läppstiftet med högerhanden. Det lämnas avtryck på tangenterna.
Jag föser stolen ett steg närme skrivbordet.
Saker man Ser, Kents demo till den låten, spelas på låg volym. Tillräckligt för att höra, precis perfekt för att kunna nynna med.
Jag försökte fixa mig. Göra mig så kallat fin. Det gick inte. Jag kan inte bli fin.
Aldrig.
Så jag hamnade i någon slags trans, kletade ut sminket i hela ansiktet och sitter nu sån.
Kan jag inte vara fin, så kan jag lika gärna göra mig så ful som möjligt...

Det finns så många vackra i denna värld. Tänk att en gång vara lika vacker.
Det finns så många underbara i denna värld. Tänk att en gång vara lika underbar.
Det finns så otroligt många snälla i denna värld. Tänk att någon gång kanske få vara så snäll.
Tänk om man en dag, faktiskt räckte till?

Jag känner för att gå ut och lägga mig i en vattenpöl. Känna regnvattnet slingra sig innanför mina kläder.
Känna ångesten krypa över mig än mer än den gör. Vatten är lurigt. Det kan lätt förvandlas till ett ont monster som slukar en.
Jag granskar min tröja. En gång i tiden var den vit. En gång i tiden målade jag på den.
En gång i tiden målade en pojke ett knogjärn på den.
Jag använder den än idag. Jag gillar den. Den är mysig. Men nu för tiden är den varken vit eller påminner om glada dagar.
Nu är den brun. Intorkade blodfläckar pryder den som smutsiga rubiner.
Men jag ger inte upp den. Jag gillar det jag målat på den.
Och jag gillar knogjärnet. Det är fint målat. Pojken har talang.

Jag känner för att gråta. Få ur mig allt självhat.
Vad ingen förstår, är att man ibland hatar sig själv så mycket att man gömmer sig undan alla andra.
Man vägrar svara i telefon, man vägrar ses och man vill absolut inte smsa eller prata på msn.
Man vill skydda de man bryr sig om från ens äckelhet.
Precis så var det jag gjorde med pojken som målade knogjärnet.
Jag ville skydda honom från äckelheten. Jag insåg, att jag inte älskade honom mer än som vän. Jag hatade mig själv för det. När väl någon älskar en, så går man och inte tar emot det. Så jävla själviskt.
Sen kom Molnet och tog över och äcklet blev för stort för mig att hantera. Så jag isolerade mig i en bubbla.
Sen dök Adam upp. Fina Adam som gjorde mig så glad var gång vi pratade.
Jag älskade Adam. Det gjorde jag länge. Jag vet inte ens om jag någonsin kommer att komma över honom.
Jag älskade honom till och med under början av detta år.
Så mycket älskade jag honom.
Men jag svek honom. Förrådde honom. Jag krossade hans hjärta.
Men han älskade aldrig mig, så vad hade jag att krossa?
Han trodde han var kär. Han visste inte.
Han kom över mig redan efter en månad.
Men då hade jag Mikael. Mikael som lurade mig till att falla för honom. Som en slug orm lurar till sig byten.
Som om inte det räckte, så hade jag Benji och Mattias som var kära i mig. Och jag älskar inte dem. Har aldrig gjort. Benji var en idiot. Men jag kan inte hata folk. Det finns bara en person i världen jag hatar, och det är min far. Numera hatar jag även Benji. Så det är två personer i världen.
Men det tog mig 4 år att lära mig att kunna hata honom. 4 jävla år.
Jag ska alltid förlåta, förlåta och förlåta. Men detta året fick jag nog. Det var en lögn för mycket. Hela vår tid som par och som vänner gick ut på lögn efter lögn. Jag fick nog.
Jag hatar dig, Benji.


Min bubbla kommer och går lite som den vill.
Jag är på väg in i en nu.
Jag drar mig undan, vill vara ensam och orkar ingenting.
Pratar väldigt lite men skriver desto mer.
Lyssnar mycket på känslofull musik, och mindre på glad musik.
Skär mig varje dag och vill dö.
Försöker ta livet av mig i alla fall någon gång under bubblans period.

Jag lägger hand på magen. Känner hur fettet samlar sig när jag nyper ihop. En, två, tre.
Tre bilringar. Tre bilringar av fett.
Förr hade jag en som var en centimeter max. Nu har jag en som säkert är på 25 cm, en som är på ca 15 och en liten på 5. I tjocklek. I bredd vågar jag inte ens tänka mig. En halvmeter kanske.

Jag har ätit en baguette, en banan och en pannkaka idag. Samt ett glas oboy har jag slukat ner.
Jag känner mig äckligt fet. Som om jag vägde 500. Men så jävla långt ifrån 100 är jag inte.
Fetto, fetto, fetto, fetto, fetto, fetto, fetto.

Igår åt jag en banan och en baguette.
Jag äter mindre nu. Det är bra.
Jag hoppas bara jag kan hålla det så.
Mat har alltid äcklat mig. Ända sedan jag var liten.
Jag har alltid haft svårt att svälja mat och svälja tabletter. Tabletter kan jag inte svälja än idag, och det kör fortfarande i halsen när jag ska svälja mat. Jag vet inte vad det är. Tror min kropp stöter bort maten för att jag inte ska bli ännu tjockare. Som självförsvar.
Och det är ju bra.
När jag gick i nian kunde jag spy upp maten. Jag körde fingrarna i halsen tills jag spydde. Nu är jag för feg.
Nu är jag så rädd för att hamna på psyket igen.
När jag var mindre, så blev jag mobbad för att jag var tjock.
När jag gick i sjuan, daskade Rasmus i min klass till mig på rumpan så allt fett dallrade och han och Johan skrattade. Den händelsen fick mig att sluta äta.
Jag skulle bevisa för dem att jag också kunde vara smal.

När jag hamnade på BUP i Trollhättan för ett år sedan, fick jag en medicin som hette Remeron.
Remerons vanligaste biverkning var viktuppgång.
Jag fick Remeron för att den var antidepressiv och för att jag skulle gå upp i vikt.
De tyckte inte om min vikt.
Jag ville väga ännu mindre. 47 har alltid varit min drömvikt.
Jag är ca 1,76-1,78 m.
Av Remeron gick jag upp 30 kilo.
De trettio kilona har jag aldrig kunnat gå ner.
Det är mitt straff för att jag är en så hemsk, ful människa.
Mitt straff. "Du ska leva fet för resten av ditt liv. Det förtjänar du."

Jag lyfter blicken mot ett av mina rakbladsgömmor. Tar upp ett av bladen och känner lättnaden komma över mig.
Stålet gör mig lugn. Ibland funderar jag på att svälja några rakblad. Så jag alltid kan vara lugn. Så jag alltid kan ha dem med mig, vart jag än går.
Men jag har inte gjort det än. Jag vet inte varför. Vad gör det om jag dör?
Absolut ingenting.
Många skulle bli glada. Det vet jag. Alla de jag sårat genom åren. Mina gamla klasskompisar... Lärare jag haft. Vänner från det förflutna. Så många fler skulle glädjas än de som skulle sakna mig.

Jag är inte värd att dö för.
Men innan allting tar slut;
vad vore jag, utan dina andetag?