En bild säger mer än tusen ord.
Hittade en bild som beskriver hur jag känner mig alldeles perfekt.
Jag tänkte, som vanligt, för mycket på vägen hem från bussen.
Den lilla stigen i den lilla skogen fick tankarna att snurra runt.
Jag kommer aldrig få hålla om honom när han är ledsen.
Jag kommer aldrig få hålla hans hand.
Jag kommer aldrig få viska att jag älskar honom i hans öra.

Jag är nu 90% säker på att jag är det. Kär.
Det är inte okej. Inte bra. Bara riktigt jävla dåligt.
Varför kan jag inte bara komma över honom?
Han är inte en vidare bra människa. Men jag faller visst för sådana, har jag kommit fram till.
Eller rättare sagt, Elisabet kom fram till det. Jag faller till de som lever dåliga liv, som missbrukar och som skadar sig på andra sätt. Eller som skadar mig.
Och han gör det. Han dödar, krossar och mosar mitt hjärta. Jag är så jävla svartsjuk så fort han pratar om någon annan. Så fort han är ute. "Tänk om han träffar någon... Någon som inte är jag?"
Det är inte bra. Jag är jävligt arg på mig själv. Hur kunde jag låta detta ske? Hur kunde jag kasta mig under gränsen jag satt? Gränsen som säger: Lova dig själv att aldrig mer bli kär, för du kommer bara bli sårad - igen.
Jag lovade. Men jag blev det ändå. Och nu är jag sårad igen.
Det kommer aldrig bli vi. Det bara är så. Han gillar inte mig, och jag är galen i honom.
Och det konstigaste av allt, är att jag inte ens vet vad jag faller för.
Är det hans humor, hans söta sätt att prata på, hans utseende, eller hans fina insida? Eller är det att han sårar mig som jag dras till? Är jag så van vid att bli sårad att jag letar efter att bli det?
Ingenting är omöjligt sägs det. Jag skulle inte bli förvånad om det var så.
Jävla idotiska Emelie Louise Segerlöf. Varför var jag tvungen att födas?