När du är tunn som luft så är du nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Kent- Noll

God eftermiddag bloggen. Jag vaknade vid tolvtiden någonting och har än så länge hunnit knöka i mig två stycken minibaguetter så nu mår jag illa. Men sen direkt efter gick jag ut med Tex, så jag hoppas äckelbaguetterna är borta nu. Men det vet jag innerst inne att de inte är.
Det känns konstigt med helg. Det får mig att tro att det är lov, men det är det ju inte. Bara två dagar i veckan man kan göra annat än att anteckna, skriva och tycka en massa.
Men allt jag tycker säger jag för mig själv inombords. Jag vill inte dela med mig av mina tankar och åsikter muntligt. Bara skriftligt.

Mestadels av mina nätter går ut på samma sak; att ligga i sängen och gråta.
Gråta för att jag hatar mig själv, gråta för att jag hatar andra. Gråta för att världen kommer gå under. Gråta för att jag kommer bli gammal och dö.
Jag har åldersnoja redan nu. Jag är rädd för att åldras, rätt för rynkor, ännu mer övervikt och massa annat som kommer med åldern. Jag vill inte, jag är så rädd så rädd.

Igår laddade jag upp en gammal gammal bild som snart är ett år gammal på bilddagboken. De kommentarer jag fick sa att jag är snygg. Jag rättade dem inombords med att jag inte är, utan att jag sällan var men ibland så.
Som på de bilderna. Där tycker jag att jag ser bra ut. Men det ser inte ut som mig. Det är någon annan på de bilderna. Men vem, det vet jag inte. Men inte är det jag i alla fall.

Jag försökte fota mig förut, men bilderna blev så hemska att jag brast i tårar. Hur fan kunde jag hamna här? I botten av depressionen, med övervikt, kontiuerliga självmordstankar och i princip inte en enda vän förutom älskade brur.
Vart tog mina vänner vägen? Eller är de så kallade sommarvänner, som man bara har under sommarens finaste dagar men som lämnar en så fort hösten kommer?
Jag tror nästan det är så. Och det är ack för sorgligt.

Mina ögon svider, det är datorns starka ljus som gör det. Och jag vill spela Sims 2 men samtidigt inte. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting förutom att sitta och lyssna på musik och samtidigt glömma att jag gör det och tänka "ska jag sätta på musik kanske" och sedan inse att jag redan lyssnar. Mitt minne är en katastrof.
Precis som hela mig. En jävla katastrofal Emelie är vad jag är.

Nej nu orkar jag inte ens blogga mer. Vi hörs senare. Hej då bloggen.