Sitter med nymålade naglar, röda, och lyssnar på Kent. Imorgon ska jag fråga om jag får låna systemkameran och fota höstlöven ute, de är så fina.
Men det får jag säkert inte...

Om allt går som planerat ska jag imorgon få låna fritidskort.
Jag hoppas dock att jag får, för det är alltid kul att träffa folk man inte ser så ofta, trots att jag är väldigt rädd att vara ensam, att inte ha någon jag känner bra att ha med. Om jag har extra tur är Moa i Göteborg på tisdagen då jag ska dit (om det som sagt blir av) för jag saknar henne enormt! Älskar Moa.

Saknar Bambi också, men vi ses på onsdag och det ska bli awesome!

På lördag är det Halloween och då ska jag vara utklädd till vampyr från 1800 talet, fast utan tänder för jag hittar inga. Turligt nog är mina egna rätt så långa och vassa, haha. Det gills nääästan.
Ska ha min stora, svarta lolita klänning och min nya, vackra 1800 tals inspirerade kappa som kommer passa perfekt till klänningen, tror jag i alla fall.

Åh, nu är det "Noll", låten. Älskar den så mycket, den är fin men tyvärr för den mig att tänka på Adam och minnas alla stunder vi haft och då börjar jag gråta. Fick värsta flashbacken i förrgår när jag och mamma skulle till Hemmakväll, och parkerade på nästan exakt samma ställe som Adams pappa stått på när vi sa hej då och kysstes för första gången. Då började jag gråta av saknad men torkade snabbt tårarna och tvingade fram den glada Ichmed, och gömde den sorgsna Emelie djupt inuti, gråtandes och saknandes.
Sen dess har jag haft drömmar om honom. Mörka, hemska, gråtfyllda tårar. Ändå älskar jag låten Noll. Den är så vacker.... Nej nu börjar jag gråta igen. Förlåt, men måste sluta blogga nu. Hej hej, aceton sniff.