Gud, jag vet inte hur jag ska beskriva dagen med ord.
Tyst. Stilla. Konstig. Kanske de tre ord som passar bäst. Jag vet inte men det var något i luften som inte kändes bra.
Ett slags obehag låg där, och allt verkade förändrat efter att inte ha varit där på nästan en vecka.
En vecka, som inte ens är lång tid. Men redan känns det annorlunda. Inte tryggt på något sätt.
Men förövrigt fanns det en del trevliga stunder, men obehaget var riktigt ruggigt. Kändes nästan som att vara ny i en skola. Och det är jag ju inte, längre.

Jag kunde inte undgå att tänka på deprimerande saker. Som honom... och honom... och alla misstag jag gjort genom livet.
BUP gjorde inte saken bättre. De förstår inte saker ur min synvinkel. De förstår mig inte när jag säger att jag inte skär mig för att dämpa ångest, utan för att det är vackert. De förstår inte hur blod och ärr kan vara vackert, men då har de missat något.
De förstår inte att jag inte vill ha hjälp. Men jag behöver ingen hjälp.
Jag är inte sjuk. Jag är lika frisk som vem som helst. Min själ må vara trasig, men jag är född trasig, det är ingenting man kan laga med olika behandlingar. Det finns två sorters människor; de hela och de trasiga. Sen finns det en tredje sort som är hela men som spricker ibland och får skärvor av trasighet i sig. Men de kan man laga. Trasiga människor går dock inte att laga för det är deras öde att vara trasiga.
"Vill du må dåligt?" frågade Elizabeth på BUP.
"Jag mår inte dåligt," svarade jag.
"Jag mår som jag gör. Och det hör inte hemma hos mig att må annat."
Det kunde hon inte alls förstå. Hon bara frågade och frågade vad jag menade. Hur svårt kan det vara att förstå att jag inte trivs med att må annat än jag gör, eftersom jag är född trasig?
Hon som ändå jobbar inom det yrket borde ju förstå om någon tycker man ju.
Men roligaste måste ändå varit när hon frågade; "Tycker du det är skönt att lida?"
Jag kunde inte sluta le, för jag blev så förvånad och på något vis glad över att hon frågade. Det var så klockrent.
Det är inte skönt att lida. Men har man lidit hela livet så är det inte att lida, utan det är ens liv. Och ens liv kan både suga och vara bra från stund till stund.
Jag till exempel är aldrig lycklig. Men jag kan vara glad. Jag kan skratta. Men skratt betyder inte att man mår bra eller är lycklig. Jag mår aldrig bra.
Men just den frågan... Hon märkte att jag log. Det visste jag. För hon kom med en följdfråga snabbt därpå; "Eller...? För det verkar ju så eftersom du inte vill ha någon hjälp."
Då svarade jag med att lycka inte hör hemma hos mig. Det är utanför mitt revir. Än en gång förstod hon inte vad jag menade. Hur svårt kan det vara, än en gång frågar jag mig själv detta.

Just nu fick jag en sak på msn som gjorde mig lite glad.
Hannah skrev: du är en bra människa, jag vet att det är svårt att ta åt sig men du är det.
Hon är snäll hon. Hannah är en jättefin människa.

Åh, nu spelas Socker. Det är min favoritlåt just nu. Låg och lyssnade på den på repeat hela natten igår. Den är så sjukt fin och vacker och ärlig och jag vet inte allt positivt.

"Spelar det längre någon roll? Jag orkar inte slåss. Det är bortom min kontroll.
Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd. Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd."

Nu ska jag sitta och njuta av låten. Vi hörs senare bloggen.
Kram <3