Fångad




Fångad av den röda glansen,
Fångad utav dödsromansen,
Fångad av tusentals lik,
Fångad av Guds dödsreplik,
Jag är fångad i mig själv, instängd och bortglömd.
Här är jag ändå trygg, här är jag från alla andra gömd.
Ingen kan nå mig och ingen kan se,
hur jag faller i bitar på golvet som glasskärvor.
Glaset är vasst och visst skär det i min hud.
Det skär och allting tystnar.
Friden har kommit, som när den första fågeln kvittrar på våren,
och all snö tynat bort. Och det första gröna grässtråt finns att skåda i trädgården.
Och som när istapp byts mot blommor, och kyla byts mot värme,
så är jag fri från Molnets skrik och gap, fri från rasslande kedjehat.
Det finns bara ett bot för sånna som mig,
ett bot som får alla att skrika "nej!"
Men jag tänker inte bota mig än.
Jag är inte klar med mitt liv.
Så jag får fortsätta falla till marken,
fortsätta blomma som våren,
och jag får fortsätta se blodet rinna.
Men jag är nöjd med det. För jag vet att det fungerar.
Och jag måste ju ändå säga dethär;
att jag håller mitt blod så alldeles kärt.
Ty vackrare ting går inte att skåda.
Så att skära...
Det är mig en gåva.

© Emelie Segerlöf Strange

Bambi

Du är vacker & texten är bra <: <3

Emma

Du skriver så otroligt fint och djupt! Läste några inlägg under mer om "molnet", du kan fixa det, okej? Det måste du göra, jag vet att du är stark. <3

nellie<3

<3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info