"My chest is fucking hurting, and my stomach's fucking burning"


                                              Vem är jag? Vad har jag blivit? Jag är en fånge i mig själv.


Skakar. Det är så kallt, kylan från mörkret utomhus har sipprat igenom väggarna och in till mitt rum. Den gnager på min kropp, tär på mina sinnen och våldtar min själ. Vassa knivar hugger i sönder mina inälvor och sliter sönder mitt hjärta till trasor. Lemlästad och ensam sitter jag kvar, andfådd.
Det är så mycket jag hatar, så mycket jag äcklas av och vill förändra. Jag är så trött på hur jag beter mig, på hur jag ser ut och på hur stor jag är. Jag är falsk, egoistisk och smutsig i själen. Jag är äcklig, skabbig och ful. Jag är tjock, hemsk och motbjudande. De där 15 kilona jag skulle få bort, hur gick det egentligen med det? Var det inte ett kilo i veckan jag skulle gå ner? Jo. Hur har det gått? Det skulle vara borta till den 22 mars. Det gick inte så bra. Har i och för sig ingen våg hemma, men det behöv inte heller någon. Jag gissar på att jag gått upp i vikt istället för ner, trots att jag äter mycket mer sällan. Är aldrig hungrig längre, äter bara när mamma tvingar mig. Hatar henne, hon förstör alltid. Jag kommer inte trivas i min egna kropp förrän jag själv tycker den är smal. Jag kommer inte kunna se mig själv i spegeln och låta bli att grimasera åt spegelbilden förrän jag själv tycker jag ser någorlunda bra ut. Jag vill vara smal, jag vill vara söt och snygg, jag vill vara något mer än äcklig och dum. Känns som jag förlorat mig själv. Jag vet inte ens om jag är den jag en gång var. Vem har jag ens varit, och vad är jag i så fall nu?


Många frågor behöver få svar. Behovet av att leka med döden blir allt större. Det är så faschinerande det där att man kan nästan dö, men inte helt dö. Man behöver inte dö för att veta hur det känns att vara på väg att göra det. Tanken på att vara döende är vacker, även om jag inte riktigt är redo för att lämna in. Jag tänker tillbaks till den gången jag hoppade från min balkong i Kungälv. Det var på högsta våningen jag bodde, våning 3. Det var inte hemskt, det pirrade dock rejält i magen och sen gjorde det ont när jag föll mot gräset. Men jag dog inte, och jag bröt ingenting. Stukade handen men inte mer än så. Bara känslan av att veta att man skulle kunna dö är så befriande på något sätt. Man känner sig så flytande, så svävande.. Som om man dansade på moln. Livet är som en dikt; man skriver den, ändrar lite då och då, och sen tar den slut. Allt har en början, en mitten och ett slut. Det betyder att allt är samma egentligen, om man tänker efter.


Jag vill gå ut i natten, se upp emot himlen och känna friden. Natten är min vän, den vill mig väl. Molnet säger varje kväll och natt att jag inte är värd ett liv, och att jag borde dö och att jag ska dö. Jag tar till mig av det han säger, för han har oftast rätt om allt. Men jag är så van också, van vid orden som kommer från honom. Jag vet redan att han tycker så, och det tycker jag själv med. Men innan jag dör ska jag ha hunnit bli vacker och smal. Jag tänker inte dö som jag ser ut nu.


Igår grät jag i telefon. Det är läskigt hur lika vi tänker. Det vet den inte om, jag kan inte med att säga. När den berättade om att den kände en som var schizofren som hörde två-tre röster konstant i huvudet började jag gråta. Det lät som den pratade om mig. Det var läskigt. Jag vill inte se mig själv som schizofren, för det är inte så att Molnet och Hon pratar med mig jämt. Det är ju bara när de känner för det. De kommer när de vill så att säga. Då är man väl inte schizofren? Sen är det ju så att jag inte heller kan tänka mig att de bara finns i mitt huvud. De måste ju finnas på riktigt, jag menar; jag kan ju se dem. Eller i alla fall Henne. Molnet är ju mer... Han går inte att beskriva. Han är bara en känsla, en dimma. Jag kan se honom, men han är inte mänsklig eller en varelse på så vis. Det är lite som.. rök. Fast ändå inte. Jag kan nog aldrig beskriva hur han ser ut, för det går inte att förklara.


Jag sitter här och leker med en kniv. Jag för den kring min hals, det är på något sätt avslappande. Ingen får komma nära min hals, men vassa föremål får mer än gärna göra det så länge det är jag som håller i dem. Som när jag skar i den t ex. Det kittlades bara, det var nästan mysigt. Inte på något perverst sätt, men det var nästan som när någon klappar en. Det kändes avkopplande.
Nu ska jag nog sluta skriva, för jag kan inte med att skriva ur alla tankar och känslor jag har. Om jag verkligen gjorde det skulle detta inlägg bli en hel roman, vilket jag inte orkar skriva just nu.
Godnatt ändå kära blogg.



NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info