Att man alltid ska ha så svårt med än det ena än det andra. Nu är det det här med Patrik, en kille jag lärde känna för snart en månad sen men som jag redan kan prata om med nästan allt. Jag trodde det, fram tills han sa att han börjat få känslor för mig samt när dessa ord kom: "Det betyder verkligen allt för mig att veta att du mår bra."
Mår bra. De orden fick min insida att skrumpna. Jag började sakta med säkert inse att jag aldrig får visa min deppiga sida för honom. Jag kommer vara tvungen att dölja den så gott det går och så länge det går. Jag vill inte riskera att han ska må dåligt pga att jag gör det, särskilt inte sen jag vet att han själv har många deppiga stunder. Jag vill inte utöka hans depression, eller se till så han oroar sig.
Men det blir svårt. Min insida, Molnet.. Hon.. De är ju delar av mig. Hur ska jag kunna hålla undan allt det här från honom? Måste försöka så gott det går. Har ångest över det, som fan. Sen fattar jag inte hur jag lyckas. Kan aldrig säga det jag vill, alltid är det något.
Jag vet inte men... Jag känner att han borde få veta. Annars är jag inte helt uppriktig emot honom. Han har berättat nästan allt om sig för mig, men jag har knappt berättat något. Vill inte att han ska känna avsmak... </3