Nu har jag ställt till det- igen. Jag lyckas alltid ställa till det. Men jag orkar inte med att ställa till det så att andra far illa. Trodde jag var kär i Patrik, men nu har jag tänkt efter och kommit fram till att jag inte är det. Och jag måste berätta det för honom. Hade varit lite enklare om vissa saker inte hänt, och om han inte varit kär i mig. Han kommer bli sårad, och jag vill inte såra någon. Speciellt inte folk jag bryr mig om. Men han måste få veta, både för hans egna och min skull. Känns bara som han ska tro jag "playat" honom, vilket jag absolut inte har. Allt vore så mycket enklare utan känslor. Jag vill inte ha ett förhållande på länge, det är bara jobbigt, krävande och tråkigt.
Liksom, jag måste verkligen komma över Benji innan. Jag har inga känslor kvar för honom alls, eftersom jag aldrig ens haft några, men jag måste komma över allt som hände under den tiden vi kände varann, komma över alla dåliga saker och kunna gå vidare utan att behöva lida av minnena och det förflutna. Det kommer ta tid, och jag behöver den tiden. Måste bearbeta klart allt det innan jag ens kan tänka på ett förhållande. Trodde att jag var helt över det, men det märks nu tydligt att jag inte är det. Min teori är att jag var så ensam utan någon att jag inbillade mig att känslorna för Patrik var kärlek, när det nog egentligen bara var saknad och tröst. Känns så sjukt hemskt, men det är det enda jag kan tänka mig. Har en känsla av att han har lite liknande känslor. Liksom han pratar konstant om sina ex och om hur illa de betett sig mot honom. Då har man inte kommit över dem om man ständigt pratar om dem. Han skulle behöva vara singel ett par månader, kanske ett år, för att kunna bearbeta allt sånt. Ingen idé att börja med något nytt om det gamla ändå gnager, och att man ska behöva jämföra sin nya med ens gamla. Det är inte så det ska vara. Liksom, hur kul är det för ens nya om man ständigt ska säga; "Så gjorde aldrig mitt ex. Det är bra att du gör det." Man vill liksom inte veta vad de gjort och inte gjort, det angår en liksom inte.

Nej, förhållanden är inget för mig. Jag trivs inte i dem och jag orkar inte med att ses så ofta man ska. Vill hellre spendera tid med vänner än med en pojkvän. Sen gillar jag att vara ensam om kvällarna. Tycker inte om att sova brevid andra, och jag tycker inte om perversa situationer. Jag gillar det inte alls, jag vet inte varför men det är bara allmänt äckligt. Men kan jag säga det? Nej. Jag kan aldrig säga nej. Det är elakt, och det strider emot mig att säga ordet. Försöker lära mig men det är svårt, jag är rädd att såra.

I söndags träffade jag Adam från Växjö. Han är sjukt fin. Lätt den snyggaste jag träffat <:  Vi gick runt i hela stan typ, och mot slutet av dagen var solen på väg ner och det var jättefint ute. Vi gick nere vid älven och satte oss på en stenmur och pratade. Han var lätt att prata med, för han är social av sig. Men vi pratade inte direkt om något, bara pratade på om allt möjligt. Stackarn var dock trött och inte helt frisk, utan lite förkyld så han var inte helt på topp. Men han är mysig och så himla fin att jag knappt kunde se honom i ögonen bara för att jag inte ville dö. Sjukt jävla snygg, typ dog lite.
Men jag vet inte... Han tycker säkert jag är konstig och ful. Och jag vill inte inleda någon flirt eller något med honom. Om jag får känslor för honom (vilket jag i princip redan har) så kommer det bara bli massa skit och jag orkar inte med det. Jag har så himla lätt för att få känslor för folk, och när jag får känslor kan jag inte urskilja från vad för slags känslor det är, om det är vänskap, att man är attraherad av den andra pga dens utseende eller om man är kär. Konstigt nog tolkar jag alltid känslor som kärlek, vilket gör det hela ännu mer jobbigt. För just nu är det många jag har känslor för. Kanske inte många, men ett par stycken i alla fall; Sebastian, Adam, Patrik och någon mer som jag av någon konstig anledning inte kommer på just nu. Kanske bara var dessa, men det låter så tomt. Fast jag kan i alla fall stryka alla dessa från "kär" listan eller vad man ska säga, tycker bara att de är snälla och ser bra ut. Sebastian är snäll och snygg, trevlig och man kan prata om typ allt med honom. Adam är så sjukt snygg att man dör, och han har en gullig personlighet. Patrik och jag hade i början förmågan att prata känslor och tankar med varann, men efter att jag sov över hos honom har det försvunnit och nu pratar han bara om saker som har med sex att göra. Jag har så himla mycket emot sex och allt sånt där att jag bara tycker det är jobbigt nu. Därför har nog också de känslor jag hade för honom försvunnit också, jag känner det väl lite som om han bara vill umgås för sånt där, som om jag vore ett slags föremål. Men jag vet inte, det är bara en tanke.
Jag blir väl kär igen någon dag, frågan är bara när. Jag tänker inte stressa efter det, och inte heller leta efter någon att BLI kär i. Jag vill just nu och för ett bra tag framöver bara spendera min tid med gamla och nya vänner, för vänner kan man ha för livet, kärlek försvinner ändå efter ett tag.

Det var väl det jag tänkte skriva om, så jag antar jag rundar av här. Ha det bra.