Åh nej. Det är värre nu, mycket värre. Alltihop, det är en enda röra jag inte tycks hålla isär. Varför nu? Varför?

För ca en vecka sen började det med att mamma råkade få syn på min högerarm. Hon förstörde min frid, blev arg och sa att om jag inte slutade skulle hon ringa en psykolog. Hon förstår inte, det kommer hon aldrig göra. Och jag som varit så stolt över just den omgångens sår, då ett av dem blivit sådär vackert djupt att man nästan blev rädd. Sånna har jag bara lyckats göra två gånger, så det är underbart när de väl sker.
Jag var så stolt, för då jag satt där i min säng som vanligt, tog fram mitt anteckningsblock som jag gömt under madrassen och lade det i knät så att blodet inte skulle missfärga mina lakan, plockade fram min lilla rosa bok på 2x3 cm där mina två slitna rakblad ligger gömda och började proceduren var det av ett rent misstag jag lyckades skära det där djupa såret. Först stirrade jag på det, lite smått rädd över dess djup och bredd, sen kom leendet. Jag var stolt, kände mig värdig något. Detta var min belöning, det jag väntat på så länge; ett gapande hål i armen där blod rann ut likt en sakta rinnande vattenkran. Det var vackert, jag ville fota det som jag alltid gör men det mörka ljuset bidrar aldrig till bra bilder. Jag tog dock några kort, jag måste. Jag måste ha minnena.
Men så kommer mamma en vecka senare och ser, hon tar ifrån mig stoltheten. Hon nedvärderar mig och säger att hon skaffar en psykolog snart. Hon kan inte säga så om hon inte vet. Jag kan inte prata med psykologer. Jag tänker inte, vågar inte och vill inte. De är läskiga, de vill åt ens svagheter så att de kan utnyttja en, få en att bli deras robot docka som gör som de vill. Nej, jag vill inte riskera något. Dessutom kommer det aldrig fram några ord, min hals blir igentäppt. Molnet vill inte att jag ska avslöja honom, han vill inte försvinna.

Efter det med mamma blev jag mycket nedstämd. Jag ville isolera mig totalt och fullständigt. Orkar än idag inte vara med människor, de bara sviker och bedrar en. Jag är väldigt tom, har inte några känslor kvar direkt. Det enda jag känner är sorg, nedbrutenhet och svik. Jag är sviken av de som påstått sig älska mig, men nu orkar jag inte med dem längre. Jag tänker aldrig mer träffa dem, de kan lika gärna dö.
Jag tror jag kommer behöva ensamhet ett tag framöver, inte överdrivet mycket men mestadels. Jag har ingen ork att träffa folk efter skolan, har ingen lust att ens GÅ till skolan, men jag måste. Jag vill bara ligga i min säng och lyssna på ljuden utanför, tänka, skriva, måla och dikta. Jag är inte gjord för mänskliga band, jag är inte människa. Vad är jag?

Ibland vill man bara sätta en säck över huvudet på en, så att folk slipper se ens fula tryne samt att man själv slipper se andras. Jag vill inte längre bli uttittad på bussen, på stan och i skolan. Vad är det de tittar på ens? Varför är jag så annorlunda i deras ögon? Jag är ju bara jag.
Jag vill inte längre bli förföljd på väg hem ifrån skolan. Häromdagen sprang jag faktiskt, för jag hörde dem, två stycken var de denna gång. De ville mörda mig, jag vet att de ville. De ökade stegen när jag gjorde det, de kom för nära och jag var helt enkelt tvungen till att springa. Ingen tror mig, alla säger att jag är paranoid. Men det är inte DEM som blir jagade, eller hur? Det är JAG. Jag vet, för jag upplever det. Ingen annan kan säga något.
Jag vill inte längre behöva gråta om natten för att jag är så trött att mitt huvud värker. Jag vill slippa vakna upp i natten av att varje natt falla. Varje natt drömmer jag olika drömmar med en sak gemensamt: Jag faller, faller från en hög höjd. Och varje gång jag slår i marken med världens fart vaknar jag upp av mina egna skrik. Det är så verkligt, för verkligt.

Varför leva när livet är en lidelse som varar föralltid, när man kan dö och lidelsen endast är kort?
Jag vill inte leva mer, men jag måste. Men vad har jag egentligen kvar att leva för?