Dra snaran hårdare mot din hals
Kämpa för syret utan framgång.
Soluppgången blänker över isen på Göta Älv,
Duvorna letar mat i Brunnsparken.
Uteliggarna ligger på rad i den bitande kylan,
Några är inte längre kvar i livet.
Vinternatten har tagit deras liv,
och Döden väntar ständigt på nya offer.
De tomma gatorna ekar av ett desperat skrik,
Din röst är tunn och skakig.
Benen dinglar över marken, stolen har du sparkat bort.
Din kropp hänger lealöst från snaran i taket,
som du mödosamt knytigt hårt.
Ögonens sista gnista,
som är avspegling av själen,
Lämnar dig nu till Gud.

Ensam har du alltid varit, åtminstone inuti.
Sömnlösa nätter med röster som tjatar.
Nu är du äntligen fri.
Döden tar emot dig med öppen famn,
säger "Välkommen hem mitt barn"
Porten till Himmelriket verkar låst,
den är inte öppen för människor av ondo.
Och trots att du är god, så har du mördat.
Du har mördat dig själv,
kidnappat ditt liv.
Familj och vänner är i förtvivlad sorg,
men du ser inte deras tårar.
Hög på lyckan av att vara död,
spelar ingenting annat nån roll.

Svarta hål på stjärnhimlen.
Kosmos verkar så stort.
Ändå är du mitt i det,
vid Dödens mörka port.
Till Gud är du inte välkommen,
Djävulen vill dig inte ha.
Vart hör du hemma, lilla barn?
Så sakta öppnar du ett öga i taget,
bländas av vitt ljus.
Hjärtslag väcker ditt medvetande.
"Jag är sjuksköterska, och du har hamnat på sjukhus."