Självmordsförsök.
Psyk.
Hem.
Överdos.
Sjukhus.
Psyk.
Hem pga bihåleinflammation.
Psyk.
Hem.
Fri.
För denna gången.

Jag är fri. Jag är fri, bloggen!
Jag är glad, fast ändå inte.
Jag är glad för att jag är fri, men så sorgsen i själen av allt annat.
Men jag är glad, fast jag ler inte. Leenden är falskhetens avspegling, och jag gillar inte falskhet.

Jag hade samtal med psykolog Bert halv elva. Jag sa att jag ville hem, jag sa att jag  var stabil nog. Han tyckte det var okej, men att han skulle ändå prata med Renata, läkaren, samt mina kontaktpersoner och sen familjen under familjesamtalet klockan tre.
Familjesamtalet var jobbigt. Tommy satt som en envåldshärskare och hävde ur sig diverse onda ord om mig. Han kallade mitt mående "dumheter", sa att han funderade på att polisanmäla mig. För en syn. En jävla syn jag sett om att mörda honom. Han är så jävla dum i huvudet. Jag hatar honom.

Mamma och Kimona sa till Bert att de tycker jag ska hem. Och Bert, han är så snäll mot mig, alltid. Och han tyckte jag också skulle hem. "Så får vi se hur det blir framöver", sa han och log. Sen gick han för att hämta några papper jag målat och skrivit, samt mitt nerblodade Hello Kitty block. "Det är ditt, du får tillbaks det nu", sa han och räckte över bunten med papper. "Du kan se det som symbolisk och om du väljer att slänga det, som om du slänger iväg det negativa du upplevt med det här".
Jag gillar honom. Han är den bästa psykolog jag någonsin pratat med. Han lyssnar så bra, och han dömer inte. Det är i och för sig hans jobb att lyssna, att inte döma, men andra psykologer har alltid dömt, försökt få det hela till att låta negativt fast man själv tyckte det var bra.
Jag berättade för honom idag om mitt hat emot min oskadade hud, att jag såg den som en fiende och att den måste bli som resten av kroppen; sårad, ärrad för livet. Han förstod.
Sedan frågade han om min kärlek till blod. Jag förklarade och han lyssnade, nickade och frågade om man kunde likna det på si och så sätt, och jag instämde eller nekade, förklarade mer och vi kom överens. Jag kommer sakna att prata ut med honom.

Men jag är så glad, bloggen. Jag känner mig som en fågel som spenderat hela sitt liv instängd i en bur, och nu har någon öppnat dörren och jag får flyga ut. Jag kan inte breda ut mina vingar helt, bara lite i taget. Om man tar sig för stor frihet så får man elaka blickar, folk viskar "vem tror hon att hon är?" och de anser att man själv tror sig vara någon fastän man vet att man absolut inte är det, och man hatar sig själv.


Imorgon är det marknad. Jag ska leta och se om de har yo-yo kepsar, då ska jag köpa en. De är fina.
Sen ska familjen  nog till Överby, jag är osäker. Det är roligt, men jag har inte pengar. Och om mamma betalar åt mig så får jag ångest. Jag är inte värd någon annans pengar.
Till helgen, om jag får, tänkte jag besöka älskade Göteborg. Jag saknar att vara där.
Då ska jag kanske fota, för det finns så mycket fint att fota i min hemstad.
Snart ska jag se till att träffa brur också. Jag saknar henne så jag kan dö.

Vet du bloggen? Igår var jag rädd. Jag var tvungen att skära. I armen. Den vänstra.
Men det blev äckligt. För jag skar ner till fettet. Och fettet fick mig att må illa. Och så vägrade det sluta blöda.
Jag fick vänta på kvällens sjuksköterska Lotta som hade möte och inte skulle vara klar förräns  om en halvtimme, medan blodet rann ner för armen och blodade ner allt jag var i närheten av trots att jag hade långärmad tröja.
Sedan kom Lotta och gav mig ett förband. Hon frågade när jag gjorde det, och jag ljög och sa imorse, fastän det var några minuter sedan. Det blödde hela natten och på morgonen hade det tjocka förbandet blivit rött så jag tog bort det.
Sedan kände jag hur mitt sår på benet vätskade, så jag såg efter och fick se att det var infekterat, men jag berättar inte om benen för någon. Armarna går bra, men inte benen. Jag skulle aldrig kunna visa dem för någon, låta dem skölja med bakterie-bubbel-vätska som blir vitt och bubblar om det är bakterier i såret, väteperoxid tror jag det är, och sedan sätta tryckförband och bandagera om så jag inte river upp det. Men jag tar alltid bort förbanden och river ändå, för sårskorporna äcklar mig.

Nu ska jag dricka te. Men jag skriver nog senare ikväll.
Hej då bloggen, och hej då läsare. Tack för att ni har tålamod med mig.