Cold, creepy crawler























Det är kyligt. Det gör ont inuti mitt huvud. Molnet har pratat sönder det, igen.

Har sovit 2 timmar i natt, trots att jag lade mig tidigt. Satt inne på datorn men mamma tvingade mig logga ut vid 10 tiden. Jag såg på Guldkompassen med syster och när den var slut gick jag och lade mig. Men jag kunde inte somna. Då kom Molnet och började prata, och han fortsatte och fortsatte tills det kändes som mitt huvud skulle explodera när som helst. Orden som gick på rundgång inuti hjärnan, ögonen som trött grät av alla känslor och ångesten av att inte få sova.
"Så jävla äcklig du är"
"Fyfan sicket svin.. Hora!"
"Hur länge har jag inte sagt det? Att du aldrig lär dig.... "
Det tog aldrig slut. Klagande efter klagande,  skällsord efter skällsord. När klockan var halv två fick jag nog, gick ur sängen och in i badrummet, öppnade den översta lådan och tog fram ett sånt där rakblad man kan byta ut på hyveln som sitter ihop tre och tre och gick in till mitt rum igen. Plockade fram min röda sax och klippte sönder rakhyvelsbladet så jag kunde plocka ut de tre små bladen som fanns inuti. Sen tog jag systematiskt fram Hello Kitty blocket och skar bort Molnets ord tills han tystnade. Men det tog lång tid och tillslut blev pappret fullt och både armen och händerna var nerblodade. Det var så fruktansvärt vackert... Jag kunde inte låta bli att faschinerat skåda hur mina båda händer hade ett tjockt lager blod på sig. Det såg ut som jag mördat någon, vilket var oerhört intressant. Men blodet fortsatte rinna och jag var tvungen att ta fram ett större block. När även det var fullt var jag tvungen att tvätta av armen och händerna. Det droppade på golvet, dörrhandtaget till badrummet blev blodigt och både handfat och kran var rödfärgat.
Jag tvättade försiktigt bort allt men det hade inte slutat blöda än, så jag fick linda en bit papper runt tills det slutade. Jag kunde ju inte stå där inne hela natten...
Fick städa i några minuter, torka av överallt så att ingen skulle misstänka något på morgonen. Kröp ner i sängen igen, men den var tydligen också nerblodad. Det märkte jag när jag såg på täcket, lakanet och örngottet, även om det inte var mycket. Men det kändes i alla fall, åtminstone på lakanet.
Jag somnade vid 4 på morgonen, helt utmattad. Men Molnet hade åtminstone tystnat, det var huvudsaken.


Det var ett tag sen jag skrev ner om mina mardrömmar, om mitt så kallade självskadande och Molnet. Jag har försökt fokusera på allt gott i livet, vilket jag även försöker idag. Men ibland går det inte att vara helt positiv, trots att man försöker. Själen är vissen ändå.
Och nu när jag förmodligen ska få genomgå en så kallad DBT behandling blir jag bara ännu mer osäker på mig själv. DBT är behandling för personer med borderline personlighets störning. Allt jag gör är att överleva, jag har ingen personlighetsstörning för det. Att skära är inte att skada, jag vet ju att jag inte kommer dö av det. Det är i princip omöjligt att skära så djupt att man dör. Jag överlever genom att skära. Jag skulle dö av utmattning om jag inte gjorde det, då Molnet suger ur all energi och glädje från min kropp. Han blir ju aldrig tyst annars, hans ord rinner bort med blodet. Och blodet... det är så vackert. Det finns inget vackrare än att kunna hålla en del av ens egna insida i handen, kunna känna på den, kunna se den, kunna smaka den om man nu vill det. Det är det mest konkreta bevis man kan få på att man existerar, att man är mänsklig. Det är så fruktansvärt faschinerande och vackert.


Imorgon ska jag genomgå en psykiatrisk läkarundersökning. När den är gjord ska läkaren tillsammans med psyktanten bestämma om DBT är den rätta behandligen för mig. Men psyktanten sa att det med största säkerhet blir det. Jag är rädd, det måste jag erkänna. Fruktansvärt rädd. Inom mig finns den ständiga rädslan av att avslöja för mycket. Tänk om de på psyk skulle få reda på allt om mig, hur jag känner, tänker, tycker, agerar..? Det får inte ske. Jag är inte redo för att exponera hela mitt inre för omvärlden. Det är mitt och ingen annans.
Nej.. Aldrig någonsin ska någon få veta allt. Det är inte lämpligt, och det angår inte heller någon.


Nu börjar mitt huvud falla ihop. Jag känner att Molnet är på väg hit också... Man kan ju undra vad fan han vill idag. Alltid är det något. Men nu orkar jag inte blogga mer.
Farväl för idag, lilla blogg. 
Erica "pimpim"

- skribent på http://cabane.blogg.es

Emelie, allt kommer bli bra. glöm aldrig att jag finns här för dig <3



det där med att man känner sig levande, att man är en människa är så sant. <3 åh, ibland sätter du ord på de jag känner så bra ! <3



jag älskar dig gumman <3

Bambi

Blod är vackert, oh ja.

Men skär dig inte för djupt älskade vän <3

Du betyder massor och jag hoppas att du en dag inte behöver skära dig och att molnet snart försvinner. <3



Det kommer gå bra imorn <3<3

nellie<3

Du är stark emelie. starkare än molnet. även om det kanske inte känns så, men en dag ska det bevisas och det ska försvinna. men inte du. du får inte försvinna. det är för många på denna jorden som vill ha dig kvar! .

Jag finns här för dig. <3 och det vet du redan.

Jag gillar dig för den du är. Och du behöver inte vara rädd för att hålla något tillbaka från mig!



DET KOMMER LÖSA SIG<33

bexx

visst är blod vackert..

men jag vet att du är lika vacker utan allt blod.

blod kan ta slut, var försiktig med det du har <3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info