Regnet öser ner

regn

Just nu sitter jag i skolan. Ingen annan är här än, för vår lektion börjar inte förrän om 40 min.
Jag är oftast i skolan i god tid, men varje tisdag är jag framme extra tidigt eftersom mamma kör mig när hon ändå ska förbi på väg till gymmet.
Regnet öser ner, och de massiva dropparna faller hårt emot mitt svartvita paraply som är så litet att det knappt täcker mig. Jag tänker på hur jobbigt det kommer vara sen, när jag ensam ska gå ut i regnet för att bege mig bort till ett annat gymnasie för att ha musiklektion där. Jag är inte ensam i klassen, nej nej, men jag är ensam på så sätt att ingen i min musikklass vill vara med mig, inte ens de som faktiskt går i min klass i det stora hela. Jag är väldigt ensam i skolan, och även om det finns ett par jag umgås med så känner jag mig ändå utanför och besvärlig, som om de inte vill ha med mig egentligen. Vem vet, det kanske är så?

Förutom att det ösregnar blåser det kraftigt också, vilket är synd eftersom paraplyet vänds ut och in. Det har redan gjort det en gång idag, när mamma släppte av mig.
Mamma: "Stäng dörren ordentligt nu!"
Jag; fixar med mitt paraply, väskan glider av axeln.
"Fan också...!" säger jag till att väskan ramlar av, samtidigt som paraplyet fångas av en kraftig motvind och vänds ut och in.
Mamma: "Men vänd det åt vindens håll då för fan!"
Hon säger det som om jag vore dum i huvudet, men det tycker hon ju också att jag är.
Jag; smäller igen dörren. Mamma kör iväg.

Jag är glad att jag bara har en lektion nu på förmiddagen, för jag är inte på humör för mer. Efter lunch, som jag inte tänker äta, är det tre lektioner och sedan är dagen slut vid tre. Jag längtar redan.



NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info