Jag kunde klara mig undan Molnet i fyra dagar, sedan gick det inte mer. Igår brast det, och jag skar mig.
Jag kände det knappt, annars brukar det svida men inte denna gång. Jag kunde till och med skära djupt, men bara om jag använde den yttersta spetsen på rakbladet. Nu värker min arm, och den har gjort det hela dagen. Inte för såren, utan det känns som om den domnar av emellanåt, och det sticker till och svider.
Det är tack vare Benji jag inte skurit mig på så länge, att han var med mig hela helgen och vi inte bråkade något, utan bara delade en underbar tid tillsammans gjorde mig starkare och jag har verkligen inte besvärats av Molnet alls under dessa fyra dagar. Tyvärr räckte det inte till, all glädje har ett slut och igår kom jag på mig själv med att plocka fram mitt kollegieblock och rakblad, och undrade vad jag gjorde och varför. Det var som om han styrde mig, tvingade mig, enda skillnaden var att jag för första gången var helt avslappnad och inte kämpade emot.
Kollegieblocket har jag för att inte bloda ner mina lakan, så jag låter blodet rinna och droppa ner på papperna istället. Det är ganska smart påkommet tycker jag, men det blir ju aldrig 100% tätt. Igår t ex, då droppade det ner på mitt svarta lakan så det blev små pölar som förmodligen missfärgat min madrass, och ibland skvätter det ner blod på väggarna men då får jag snabbt torka bort det med ett finger eller handflatan, så det är lätt ordnat. Jag vet inte varför jag skar mig igår, kanske var jag tvingad, kontrollerad av Molnet eller Henne, men det kändes inte så, jag var helt tom. Jag tog fram blocket, rakbladet och förde det maniskt mot vänster underarm och snittade hårt, djupt och koncist. Först imorse insåg jag vad jag faktiskt hade gjort, och hela jag var nerblodat, allt ifrån hela armen som var full av utsmetat, torkat blod, till knogarna på högerhanden och låren. Jag vet inte vad jag gjort, jag minns inte. Tänk om jag förutom depressionen börjar bli senil? Tanken skrämmer mig.