Addiction. Knark. Måste-ha.
Jag är fast, jag har hamnat där igen.
"Där" är när jag får mina gråta-över-Mest-och-GC perioder.
Jag gråter över Mest eftersom de inte längre finns, om man inte räknar med Tony som
själv tagit på sig att spela in nya Mest låtar och turnera med sitt nya band, men det är då fan inte Mest.
Det gör att jag gråter, för jag älskar dem och behöver dem, och så finns de inte längre.
1998-2006, rip<3

Jag gråter över GC när jag tänker på hur mycket de förändrats genom åren, hur de gick  från att vara "nya",
med drömmar om ett bra liv där de kunde ha råd med mat ochtak över huvudet till det de är idag; löjligt rika, och mainstream.
Förr var deras musik så ärlig, så fantastisk och ärlig. Idag är den... för att sälja. Det får mig att gråta, jag saknar det som de en gång var; fantastiska!
Jag kommer alltid att älska dem, de är speciella för mig, även om de förändrats. GC kommer alltid att vara GC, även om musiken ändras.

Jag vet ingenting längre, jag är så tom. Jag känner mig som två personer, den ena är det alla andra ser, utsidan.
Utsidan lever mitt liv i skolan och när jag är "social" eller "officiell" som jag själv kallar det. Insidan är den jag är,
den som ser på vad utsidan gör, säger och hittar på. Utsidan är bra på att hantera det dagliga livet eftersom den lever ett liv separerat
från insidan, därför kan utsidan klara av att fungera.
Hade insidan och utsidan haft kontakt med varann hade det blivit totalkrockat, utsidan hade brutit ihop, inte kunnat gå
till skolan eller träffa "vänner", eller ens kunna gå utanför dörren. Insidan hade kraschat, dött. Därför är det mycket viktigt att jag jobbar på att hålla dem
isär så gott det går, och tro mig; jag försöker.

Igår besökte Molnet mig igen, men som tur var var det bara en snabb stund. Hade han stannat länge hade jag varit
tvungen att skära, men jag slapp det.
Han sa inte så mycket, stirrade mest på mig och försökte läsa det jag klottrade i mitt block. Sedan sa han att han kommer tillbaka när jag minst
anar det, och sen försvann han. Jag undrar vad han ville, för han betedde sig inte som han brukar. Det var inga tortyr-scener, inga glåpord, inget våld.
Bara en försäkran om att vi kommer ses igen.
Jag vet inte, jag vågar inte analysera det, då kanske han kommer och dödar mig. Han sa ju trots allt "När du minst anar det", vilket kan betyda att han kan komma
när som helst, kanske redan nu? Det hoppas jag inte.
   
Snart är det nyår. Jag längtar bara till dess av en anledning; fest.
Vet inte ens om det blir något, men jag och Benji har liksom planerat att vi ska supa oss redigt fulla på nyår i typ två års tid nu, så någon gång får det väl bli av?
Själva nyårsafton går inte, för då måste jag vara med familjen, men dagen efter eller en dag efter till går säkert.
Frågan är bara hos vem man ska vara, för vi kan ju inte vara här hemma eftersom jag inte får dricka, och hos Benji är jag bannlyst så det går inte heller.
Hoppas det blir av i alla fall, Jonte kan säkert vara med. Fast just det, han vill ju aldrig dricka mer ^_^ Kanske Lilli, Anna och Mattias hänger på.
Jag vet inte, men jag vet heller inte om jag ens har lust att träffa någon just nu. Sprider bara så mycket negativitet runt omkring mig, och dessutom
tror jag inte ens de vill vara med mig så...        Hade varit bra för Mattias kan ju köpa ut.
Jag älskar att vara full, jag är lycklig då. Visst går man snett och ramlar mycket, spyr gör man också, men känslan...
Lycka. Det är underbart<3

Nu orkar jag inte skriva mer, see you on the other side.
Emelie Strange