Hur kan du förvänta dig att jag ska vara densamma som förr när jag ständigt bryts ner mer och mer för varje dag?
Hur kan du tro att jag kan bete mig normalt när allt jag känner är ensamhet, tomhet, hat och rädsla?
Du vet att jag inte mår bra, men ändå fattar du inte.
Mår man inte bra kan man inte vara som förr, man blir till en ny människa.
Minsta lilla är ansträngande, att prata med sina vänner, att träffa dem... Man har ingen ork.
Man är utmattad, eftersom man dagligen använder den lilla kraft man har kvar till att ens kunna
ta sig ur sängen och klara av skolan, och bussresan.
Du förstår verkligen inte.
Hade du brytt dig om mig hade du kanske förstått, men du bryr dig bara om hur det påverkar dig.
Mina känslor existerar inte i din värld.